Precis innan jul fick jag en förfrågan om jag kunde sticka ett par Lovikkavantar (jag vet att jag inte får kalla dom för det, ska försöka skärpa mig i resten av inlägget). Och det här med att säga nej, funkar bara sådär bra för min del, trots otaliga timmar och mängder av övningar med olika psykologer och terapeuter. Sen är det ju det ju dessutom lite skillnad på vem som frågar, icke att förglömma.
Så med raska ryck stickade jag min variant av vantar i Lovikkagarn. Så snabbt så att jag inte ens hann blogga om uppstarten, vilket är ett mycket ovanligt fenomen i den här bloggen.
Tvättade, ruggade och broderade och Irma är nöjd som få.
Trevlig vecka,
Sarah.
Note:
Stickor 4,5.
Järbos Lovikkagarn
36 maskor.
Vi kan se Vrigstadhelgen som ett träningsläger! Jag har lovat Annki att stötta henne i att inte köpa en massa garn så jag kan uppmuntra dig till att säga nej! :-D
SvaraRadera